Hjulbeningen!

Några tankar under några sena timmar på min 40-årsdag för snart 10 år sedan…

40-årsdagen har passerat och klockan är ett par minuter över. Det har varit tisdag och fyller man år på en tisdag så har man en lugn och mysig middag med närmast sörjande. Fest kommer senare…

En krispig dag i februari 1971 tittade en skrynklig liten krabat med ett platt öra ut i den stora världen. Denna lilla krabat var jag och jag var, enligt mina föräldrar, en riktig skönhet. Detta gick emellertid över med åren…

Något senare… närmare bestämt 40 år senare, så sitter jag här och funderar på allt som hänt de senaste 40 åren. När jag var barn hade jag privilegiet att under mina lov avnjuta allt från Roslagens famn på vårt älskade Tvärnö, till mystiken i de djupa hälsingeskogarna. Jag önskar att alla barn fick uppleva allt jag varit med om.

Senare har livet tagit mig lite hit och dit. Både på gott och ont. Mitt yrkesval från gymnasietiden lämnade jag efter ett par år. Dåliga tider med permitteringar gjorde att jag sökte mig till andra yrkesgrupper, men trivdes ändå bra med det. Sen kom dagen då allt förändrades…

Jag vaknade upp i en sjukhussäng i ett mörkt rum och inser att jag inte kan röra varken armar eller ben. Inte heller känna något nedanför bröstkorgen. Bakom mig hör jag en maskin som pyser, frustar och piper och jag försöker andas i takt med den. Ett par sekunder senare inser jag att jag inte kan låta bli att andas i takt med den. Då förstår jag att det är maskinen som andas åt mig. Panik och ångest kommer och jag ville bara slita bort alla slangar och sladdar och ta mig ut ur rummet. Frustrationen stiger då kroppen inte gör som jag säger. Jag hade lite halvtufft att få grepp om situationen de nästkommande minuterna, kan jag meddela…

Från den dagen började ett helt nytt liv. Mina tidigare planer fick läggas på hatthyllan, och jag fick försöka skapa en ny tillvaro i en värld som jag nu såg på med helt andra ögon. Detta har dock inte varit enbart till nackdel. Jag har fått prova på saker som jag inte hade gjort annars. Jag har träffat helt underbara människor som jag med största sannolikhet inte hade träffat annars. Visst hade livet kunnat vara annorlunda utan rullstolen och ett 80% rörelsehandikapp, men jag vet ändå inte om jag hade velat vara utan det. Det är inte alltid ett handikapp att sitta i rulle. Ibland är det ganska kul också. Fast det så kallade handikappet drar med sig en rad följdproblem också, som kan vara ganska påfrestande. Under senare år har jag fått min beskärda del av dem och det har inte alltid varit så lätt att hålla humöret på topp. Mycket frustration ligger och skaver inombords, men det är väl bara att gilla läget som någon sa. Denna ”någon” borde ha en snyting! Hantera läget, ja! Men jag kan inte säga att jag gillar det!

Jag har nu 40 levnadsår i timglaset och har väl med lite tur lika många kvar som ska strila ner i den undre bägaren. Undrar var livet tar mig härnäst? Jag har mycket jag vill se och göra. Jag har dock lärt mig att sluta drömma om allt jag rent praktiskt inte kan utföra och istället lägga ribban på en mer realistisk nivå. Tråkigt tycker säkert en del, men jag ser det som en självbevarelsedrift för att slippa frustration och besvikelse. Jag kan däremot vara lite för envis ibland, vilket inte alltid är en bra kombination i detta fall.

Nåja, livet går vidare. Jorden slutar inte att tumla runt i sitt vacuum bara för att jag fyllt 40 år. Solen skiner även molniga dagar, och jag är fortfarande universums mittpunkt. Men vem vet vad som händer imorgon? Den som äter lever får se!

Detta får avsluta denna fantastiska dag så jag  orkar upp imorgon igen.

Tack å hej, leverpastej!