Hjulbeningen!

Detta skrev jag under en sval vårdag för ett par år sedan. Längtar till sommaren…

Jag kan ana sommaren i fjärran med sin varma och behagliga ton, och med sin energirika och livsbejakande inverkan på våra kroppar och sinnen. Jag ser solen smeka sina strålar över det alltmer färgrika landskapet, och sprida sitt skuggspel kring nyvakna träd och buskar. Luften är fortfarande sval och skvallrar om att våren inte riktigt har passerat. Kvittret från våra bevingade vänner påminner mig om frånvaron av dylika under den långa vinter som nu tycks vara till sin ände.

Jag hör cykeldäck frasa mot grusvägen i skogsbrynet. Jag kan se en och annan joggare som försöker öka sin, än så länge, något begränsade fysik. Några glada vovvar följer sina motionerande flockledare, och jag undrar vem som ger sig först. Hund eller människa?

Några barn slänger en boll till en annan hund som verkar vara något till åren kommen. Barnen springer glatt efter den nyss slängda bollen medan hunden sätter sig bekvämt till rätta i solskenet och väntar på att den runda leksaken ska levereras för tjugonde gången i ordningen. Han tuggar sen halvhjärtat på bollen några gånger innan han åter låter barnen förpassa den över den gröna gräsmattan i vetskap om att den snart är tillbaks igen.

Snart kommer sommaren att svepa in över oss med allt det härliga som hör årstiden till. Hela vår tillvaro kryper då ur sitt ide, och vi får en chans att insupa den behagliga och harmoniska känsla som bara en ljummen sommardag kan ge. Vattnets kluckande under en nytjärad och väldoftande träbrygga. Ångbåtens hesa stämma då den lägger ut från någon av stadens kajer och tar sikte på fjärdarna längre ut i vår vackra skärgård med sina 30.000 öar. Humlans lite slumpmässiga dans över blomsterängen. Fåglarnas kvittrande. De ljumma sommarkvällarna. Alla grillar som sprider sina aptitretande aromer. Uteserveringarna. Glassarna. Stadsvandringarna. Blomrabatterna. Nakna och brunbrända soldyrkare som slumrar i den ljumma sommarbrisen på bryggor, klippor och på stränder. Även våra gröna parker brukar också få flitigt besök av dessa livsnjutare. Vi har alla våra sommarfavoriter som gör oss glada och fulla av energi.

Jag ska försöka njuta så mycket jag förmår av våra härliga svenska sommar och jag önskar alla mina nära och kära en lika njutbar tillvaro. Passa på att insupa sommaren nu för snart slå vintern sina klor i oss igen och julskyltningen tar sin början.

Sitter på Polarexpressen mot permafrosten på den nordliga högplatån i storStockholms norra utkanter.

Ett islager tynger ner oss där vi vräker oss fram genom snöröken mot norrskenets förlorade land. Passagerarantalet är fattigt, men tillräckligt.

Det viner av tågets tyngd mot den djupfrysta rälsen och plötsligt ljuder det ur de raspiga högtalarna…

-Nästa Upplands Väsby! Upplands Väsby!

Vi närmar oss slutmålet.

Kan man säja vad som helst till vem som helst? Vissa anser det.

Kan man säja att någon ser konstig ut, är mindre värd eller kanske bara allmänt misslyckad? Ja det kan man säkert. Men är det verkligen rätt att göra det?

Är det varje människas rätt att uttrycka sig? Ja, det är nog så. Däremot så inser allt för många människor att rätten att uttrycka sig även för med sig ett ansvar. Ett ansvar att inte skada en annan människa.

Ibland kan negativ kritik vara bra om det i slutändan kan leda till något bra, men väldigt många personer kläcker allt som oftast ur sig mindre genomtänkta tankar som borde ha fått förbli just tankar. Detta bara för att de tycker sig ha rätt att uttrycka sig.

Så återigen, har man rätt att säja precis vad som helst till vem som helst? Jo, det är nog så.

Men vi måste alla tänka oss för om det verkligen är nödvändigt eller leder till något positivt.

Tänk på det..

Klockan har nu passerat midnatt, och på kalendern står det 1 feb 2021.
Eller II • I • MCMLXXI i romerska siffror.
Det innebär att det är en ganska speciell dag idag.

För precis 50 år sedan så hade Apollo 14 precis startat och var på väg mot månen.

Samtidigt som Apollo susar fram genom rymden så inträffar även en större och betydligt viktigare händelse på Löwenströmska Sjukhuset, exakt kl 14:09 denna dag. Ett litet gossebarn föds och blir sedermera Sven Tord Joacim Eriksson. Dvs undertecknad. Sven har jag efter farfar, Tord efter farsan och Joacim som tilltalsnamn. Snabbast lystrar jag dock till Jocke.

Idag firar jag mina första 50 år som flercellig organism. Så gott det går, vill säga. Denna pandemistukade värld tillåter ju inget större firande, så även det får skjutas på framtiden. Men en middag med nära och kära blir det. Mer partaj får det bli när det går.

Så hurra för mig, säger jag ödmjukt och susar vidare genom livet.

Några tankar under några sena timmar på min 40-årsdag för snart 10 år sedan…

40-årsdagen har passerat och klockan är ett par minuter över. Det har varit tisdag och fyller man år på en tisdag så har man en lugn och mysig middag med närmast sörjande. Fest kommer senare…

En krispig dag i februari 1971 tittade en skrynklig liten krabat med ett platt öra ut i den stora världen. Denna lilla krabat var jag och jag var, enligt mina föräldrar, en riktig skönhet. Detta gick emellertid över med åren…

Något senare… närmare bestämt 40 år senare, så sitter jag här och funderar på allt som hänt de senaste 40 åren. När jag var barn hade jag privilegiet att under mina lov avnjuta allt från Roslagens famn på vårt älskade Tvärnö, till mystiken i de djupa hälsingeskogarna. Jag önskar att alla barn fick uppleva allt jag varit med om.

Senare har livet tagit mig lite hit och dit. Både på gott och ont. Mitt yrkesval från gymnasietiden lämnade jag efter ett par år. Dåliga tider med permitteringar gjorde att jag sökte mig till andra yrkesgrupper, men trivdes ändå bra med det. Sen kom dagen då allt förändrades…

Jag vaknade upp i en sjukhussäng i ett mörkt rum och inser att jag inte kan röra varken armar eller ben. Inte heller känna något nedanför bröstkorgen. Bakom mig hör jag en maskin som pyser, frustar och piper och jag försöker andas i takt med den. Ett par sekunder senare inser jag att jag inte kan låta bli att andas i takt med den. Då förstår jag att det är maskinen som andas åt mig. Panik och ångest kommer och jag ville bara slita bort alla slangar och sladdar och ta mig ut ur rummet. Frustrationen stiger då kroppen inte gör som jag säger. Jag hade lite halvtufft att få grepp om situationen de nästkommande minuterna, kan jag meddela…

Från den dagen började ett helt nytt liv. Mina tidigare planer fick läggas på hatthyllan, och jag fick försöka skapa en ny tillvaro i en värld som jag nu såg på med helt andra ögon. Detta har dock inte varit enbart till nackdel. Jag har fått prova på saker som jag inte hade gjort annars. Jag har träffat helt underbara människor som jag med största sannolikhet inte hade träffat annars. Visst hade livet kunnat vara annorlunda utan rullstolen och ett 80% rörelsehandikapp, men jag vet ändå inte om jag hade velat vara utan det. Det är inte alltid ett handikapp att sitta i rulle. Ibland är det ganska kul också. Fast det så kallade handikappet drar med sig en rad följdproblem också, som kan vara ganska påfrestande. Under senare år har jag fått min beskärda del av dem och det har inte alltid varit så lätt att hålla humöret på topp. Mycket frustration ligger och skaver inombords, men det är väl bara att gilla läget som någon sa. Denna ”någon” borde ha en snyting! Hantera läget, ja! Men jag kan inte säga att jag gillar det!

Jag har nu 40 levnadsår i timglaset och har väl med lite tur lika många kvar som ska strila ner i den undre bägaren. Undrar var livet tar mig härnäst? Jag har mycket jag vill se och göra. Jag har dock lärt mig att sluta drömma om allt jag rent praktiskt inte kan utföra och istället lägga ribban på en mer realistisk nivå. Tråkigt tycker säkert en del, men jag ser det som en självbevarelsedrift för att slippa frustration och besvikelse. Jag kan däremot vara lite för envis ibland, vilket inte alltid är en bra kombination i detta fall.

Nåja, livet går vidare. Jorden slutar inte att tumla runt i sitt vacuum bara för att jag fyllt 40 år. Solen skiner även molniga dagar, och jag är fortfarande universums mittpunkt. Men vem vet vad som händer imorgon? Den som äter lever får se!

Detta får avsluta denna fantastiska dag så jag  orkar upp imorgon igen.

Tack å hej, leverpastej!

Nu har vi sålt vår tomt i natursköna Ekeby i Upplands Väsby.

Vi önskar de nya ägarna lycka i framtiden.

(Detta skrev jag en kall decemberkväll för 15 år sedan, sittandes framför en värmande brasa och lät mina tankar fara…)

Tänk om vinter var sommar. Tänk om den vita snön istället vajade på en grön blomsteräng. Tänk om bister vinterkyla kändes mer som en sval bris en ljummen sommarkväll. Tänk om städernas parker var fulla av nakna soldyrkare under årets lite mer krispiga period. Varför är det inte så? Vore inte det bättre? Man mår ju så bra av sommar och värme. Kan då inte hela året vara som sommaren.

Fast om vintern upphörde att svepa sin kyliga mantel över våra skuldror, så skulle vi säkert inte uppskatta sommaren så mycket som vi gör. Och om sanningen ska fram så kanske inte vintern är så tokig ändå. Är det inte så att det kan vara ganska mysigt att se frostens grepp om våra stugor och känna kylan bita i kinderna. Samma kyla som får våra steg att frasa i snön och som får många ljud att dämpas eller rent av att försvinna helt. Ljuden tinar emellertid upp framåt vårkanten och hörs då lite här och var ute i skog och mark. Man kan då gå omkring och lyssna på det som sagts under vintern.

Att sen få sätta sig med en kopp varm choklad framför en knastrande brasa finns det väl inget som slår. Tänk att få sitta där och drömma sig bort till glödens oförutsägbara skiftande, det harmoniska sprakandet och värmen som får ansiktet att liksom skrynkla ihop sig. Det är precis vad jag gör nu. Jag har elden. Jag har doften av brinnande ved. Men jag har inte varit ute i kylan och blivit röd om kinder och näsa. Men jag har chokladen.

Jag tycker om köld under kontrollerade former. Med andra ord, rejält utestängd med hjälp av varma kläder. Synd bara att det inte kommer att bestå särskilt länge. Den landsände jag bor i är inte bortskämd med vargavintrar längre. Snart blir det blidväder och den lilla snön som kommit blir en slaskig sörja. Det var bättre förr. När jag var liten och var kung i pulkabacken. Då var det bra. Då var det vinter.

Tänk om det kunde få vara riktigt kallt och mängder av snö på vintern och dess raka motsats på sommaren. Det skulle vara större skillnad på årstiderna. Så som det är i norra Sverige. Ovanför Uppsala, typ. Då skulle nog fler uppskatta årets klimatsvängningar mer.

Men ändå. Tänk om! Tänk om julen inföll i juli. Tänk om julmaten bestod av dillkokt färskpotatis och nyplockade jordgubbar. Tänk om tomten var påskhare. Eller ännu värre, tänk om tomten inte fanns!!! Nä, där drar jag gränsen! Nån´ måtta får det lov att vara!

Ikväll lämnade en kär släkting detta jordeliv.

Ett stearinljus har brunnit här sen dess, och mina tankar har gått till denna fantastiska människa och dennes närmaste familjen.

Du kommer fattas mig. ❤️

En sann vän är den som lyssnar när du behöver få ur dig dina frustrerade tankar, och sen visar att den har förstått vad du menar.

En sann vän är den som kramar om dig när du är ledsen, utan att du ens behöver be om det.

En sann vän är den som ringer dig bara för att prata bort en stund, helt utan anledning.

En sann vän är någon som tänker på dig ibland, och som även låter dig veta det.

En sann vän låter dig också få veta när du har betett dig illa.

En sann vän tycker om dig trots att du är som du är.

Tack, alla vänner!

Jag fick alldeles nyss veta att jag sitter i rullstol för att jag har syndat och därför blivit sjuk. Jag kunde däremot bli botad från min sjukdom om jag bara hängav mig åt den rätta tron. Allt jag behövde göra var att köpa en bok med religiöst innehåll som den predikande mannen hade med sig.

När jag lugnt och pedagogiskt ifrågasatte om religon verkligen är lösningen på våra mänskliga problem och tillkortakommanden, så skulle jag istället få guds straff en gång till. Riktigt vad det straffet skulle innebära fick jag inte riktigt kläm på.

Tänk vilken elaking jag måste vara som får alla dessa straff. Fast jag tar gärna det, för det är kul att synda!

Så kan det gå…